superssilversylwia

Jag är inte ensam om detta, var och varanan tonåring är samma som jag. Eller man är inte ensam utan det är ju en känsla man får och sen försöker man ju övertala sin hjärna om att det är sant. Ångest, depression, ensamhet, olycklig, sämst, fulast, tjockast, dummast, äckligast, självmord det är det som finns i nästa varje tonårings huvud. Själv trodde jag alriga att detta skulle hända mig, men allt detta hände och det vart så jobbigt.Vissa dagar mådde jag så dåligt att jag vart sur på allt och alla och bara grät och försökte ta mitt liv, men jag visste att jag aldrig skulle göra det eftersom jag är för feg för det. Det ända jag har gjort är att skära mig i armen och dölja smärtan, men en gång när jag gick i 1:a ring så hade jag glömt att ha kvar på mig min tröja och min vänstra arm var full av sår. Då en lärare kommer fram till mig och frågar mig.
 
- Vad har du gjort på armen? frågade min lärare
-Äh,inget svarade jag och försökte dölja armen
-Är det din katt som rivit dig? frågade hon
-Nej,jag har ingen katt sa jag och kollade bort
-Men vad har du gjort då?undrade hon
-Inget svarade jag och vågade inte kolla på henne
 
Hon reste sig och gick iväg, som tur var så sa hon ingenting. Men den dagen jag hade idrott med min klass så såg några tjejer i min klass och sen började de viska och peka på mig, jag hade bara lust att slå de. Det är ju inte deras liv liksom, de behöver inte bry sig. Det jobbiga är ju ändå när man måste förklara allt för sina vänner sen efter, och sen för sin familj.
Men tillslut orkade jag inte bry mig längre så jag kunde sitta och skära mig mitt framför mina vänner, vissa blev skit sura på mig och andra gjorde allt för att jag skulle sluta skära mig själv. Men jag sa att de inte behövde oroa sig för om jag ville dö hade jag redan tagit mitt liv, men jag lever ju.
 
Jag kan ju ta och berätta lite vad som hade hänt innan jag började må skit dåligt. Så allt började när jag var tretton år gamal och min pappa dog en natt i maj 2004, jag visste att jag var tvungen att kämpa för min mamma och min syster och hennes familj. Så jag höll allt inom mig, allt som hände var mitt fel. Men när man håller sorgen inom sig och inte släpper ut den och pratar om sorgen så orkar man tillslut inte mer. Nu är jag 18 och mina känslor går upp och ner, det kan finnas dagar och till och med någon vecka där allt är jätte bra och livet är som underbarast, men sen kan det komma de dagar man bara vill ligga kvar i sängen under täcket och bara låta dagarna försvinna. Många har sagt till mig att det skulle bli bättre om jag pratade ut med någon om detta, som till exempel skolkuratorn. Men jag ville inte säga något för jag litar inte på de vuxna för jag tror att det ska spridda det som jag säger vidare till andra och sen får alla reda på hur man mår och gör, därför håller jag det för mig själv. Det är ändast mina bästa vänner som får veta hur jag mår och känner, det är knappt att jag vågar säga det till min familj. Vilket mamma ibland blir sur över för att jag aldrig berättar nått.
 
Allt detta har även gjort så att jag inte vågar ha något förhållande, det längsta förhålladet var när jag gick i 7:an och den varade bara i en vecka, utan någon kropps kontakt förutom en och annan kram. Det kortaste förhålladet varade bara i en timme. Den första kille jag kysste var en sommar för fyra årsen och det var min grann kompis, vi har ju fortfarande kontakt med varandra men vi har aldrig tänkt på ett förhållande även om vi har sagt att vi älskar varandra har det inte blivit mer än vänskap. Den ända kärlek jag vågar ge är den till musiken för jag vet att den inte sviker mig, musiken betyder allt för mig. Och även fast jag lyssnar på nästa allt så har jag ett speciellt band som jag håller kär, det är Tokio Hotel. Det är de ända som förstår sig på hur en tonåring känner eftersom de själva är tonåringar. Många kallar Tokio Hotel för skit band, men de förstår inte budskapen i deras låtar som vi fans gör.
 
Men om inte mina vänner fanns hade jag aldrig klartmig genom de här åren, de är som räddande änglar för mig allihopa även fast jag inte har träffat hälften av de i verkliga livet.
 
När någon frågar mig om vad jag vill bli efter när jag pluggat klart, brukar de oftast få svaret jag vet inte. Då kollar de på mig och frågar hur jag inte kan veta det. Mitt svar till detta är ju att jag har som tappat bort mig själv, jag känner själv att jag inte längre vet vem jag är och vad jag vill.

Men nu ska jag sova klockan är tjugo över tre på natten:P
Pusspuss<3